I see dead people

Jag brukade skriva så mycket berättelser förr i världen. Jag undrar lite varför jag slutade. Jag brukade oftast skriva om en värld jag själv hittade på när jag var liten som hette Manerika. Jag funderar lite på att ta upp det.

Idag har jag varit på Historiska museet (SHM), men jag har inte så mycket tittat på utställningarna. Jag har istället pratat med GA som var grävledare under undersökningen av Norrsunda 59. Han var faktiskt väldigt vettig och hade en hel del bra idéer som gav mig lite nya uppslag till uppsatsen.

M visade mig en historiebok för låg- och mellanstadiet där man påstod att de första gravarna var till för att hålla borta djuren från att äta upp liken. Detta tyckte jag först lät ganska befängt, men ju mer jag funderade över det, desto mer, tycker jag att det finns ett uns av vett i det. Djuren kanske inte var främsta orsaken, men faktum är att ett lik inte är det trevligaste som finns och det finns en del praktiska skäl till att behöva göra sig av med det. Dessutom tror jag att gravar ska klassas som territoriemarkeringar utöver att se dem som religiösa monument. Visst representerar de många gånger även det senare, men i grunden kanske det är det praktiska behovet som hade övertaget.

Den här bloggen är så dum, så det är kul. Måste tipsa om den:
http://loureeditweed.blogspot.com/

Mina favoriter hittills är Dante med grillvante och Platon som fyller arton...

Nu har en av mina äldsta barndomskompisar fått en liten flicka som ska heta Astrid! Otroligt roligt och jag skickar många grattiskramar till både Michaela och Johan och hoppas att jag snart får träffa det lilla underverket.

Mamma köpte bacon med ett minst sagt udda datum. Sedan när har februari 30 dagar? Och vad händer då med ramsan: "30 dagar har november, april, juni och september... och februari"?!

Denna tog jag på fd Arkeologen för lite sen. Det är inte klokt att det fanns blommande snödroppar på samma innegård vid samma tid för ett år sedan...

Detta meddelande såg jag tidigare idag en man ha skrivet på ett plakat han bar över bröstet. Jag vet inte om jag vill känna honom/henne/den/det faktiskt. Varför vill jag känna någon/något som mest verkar försöka kontrollera mig och mitt liv?!
Jag är inte särskilt religiös av mig, men ändå lever jag många gånger som en kristen. Jag firar kristna högtider och jag begraver mina nära i kyrkan (och ibland döps de och gifter sig i kyrkan också). Detta är nog kanske en beskrivning som passar på de flesta svenskar idag egentligen, men jag tror att få reflekterar över att även om de inte kallar sig kristna, lever de mycket på ett kristet sätt.
Tror jag på gud då? Både ja och nej. Jag tror att om man vill att han/hon/den/det ska finnas, så gör han/hon/den/det nog det. Vill man det inte, så gör han/hon/den/det inte.

Jag har länge undrat varför eftertexterna i den svenska versionen av De vilda djurens flykt fick en egen sång. Och låter det inte lite frireligöst? De vilda djurens flykt är faktiskt ganska speciel som barnserie. Den skyggade inte undan för djupa saker som tex döden.

Denna serie lärde mig väldigt mycket om hur kroppen fungerar ur ett rent biologiskt perspektiv. En kompis tog den bokstavligt och trodde att vi hade gubbar som vandrade omkring i kroppen.


My Little pony är väl bekant för de flesta som är födda på 80-talet. Jag minns att jag tom hade luciatåg med mina en gång. I början av 90-talet tog de bort fantasy-stuket på det och gjorde en serie som handlade om ett gäng Ponnyer som var ungefär som människoungdomar och stötte på problem som människoungdomar kan ha.

Lady Lovely locks var en av de mer kortlivade dock- och tv-serierna som fanns i slutet av 80- och början av 90-talet.  Det handlade om en tjej som var typ prinsessa och som räddade världen från den onda prinsessan Ravenvawes och så hade hon en lila häst och en rosa hund och en rosa katt som luktade parfym. I tv-serien fanns en kille som förvandlades till hund, men i dockserien var han utbytt mot prins Strongheart.

Jag har precis haft Gilmore girls-maraton. Jag är stolt ägare till alla sju säsongerna på dvd och har tillbringat en hel del tid med att titta igenom alla. Jag önskar det vore fler avsnitt även om jag tycker att den spårade ur mot slutet. Lorelai var inte Lorelai längre! Hon blev för desperat och skulle gifta sig till varje precis.
Gilmore girls är en av mina absoluta favoritserier och sticker ut lite från de övriga jag har (CSI:Crime Scene investigation, X-files och Buffy, the vampyre slayer). Eller, tja, Friends (Vänner) är väl också lite off på den listan, men Gilmore girls är "tjejig" på ett helt annat sätt.
Jag gillar humorn i serien och karaktärerna är så unika och roliga att jag får sådan lust att flytta till Stars Hollow på direkten! - Det är bara ett problem: Stars Hollow är en fiktiv stad. :(
En rolig trivia-grej är att jag och Rory (INTE skådespelerskan Alexis Bledel) är i princip lika gamla! - Rory är född 8 oktober 1984 och jag 10 oktober 1984...

Det är något särskilt med djur tycker jag och i och med att jag själv har två katter, så har de för närvarande en särskild plats i mitt hjärta även om det klappar även för andra djur. Därför blev jag väldigt berörd när jag läste detta:http://www.expressen.se/husdjur/1.1910322/frosty-overlevde-fyra-veckor-i-frysforrad
En liten solskenshistoria mitt i allt om att man faktiskt kan överleva trots att man har mycket emot sig. Att sitta instängd i en frys i fyra veckor låter inte direkt som det lättaste.

Våren är här! Gravskicket under kristnandet blir detaljundersökt av mig även om det för närvarande går segt; och finns det något godare än vatten när man är rikigt törstig?!

Artikeln http://www.aftonbladet.se/wendela/article6730456.ab är för mig inte särskilt förvånande. Det är svårt att över huvud taget få något som helst gehör för att du mår psykiskt dåligt när du är barn eller tonåring. Man vet inte riktigt vart man ska vända sig, man förstår många gånger inte själv att man mår dåligt, att många andra känner likadant och att man faktiskt kan få hjälp för det om man ber om det.
Jag vet! Det är lättare sagt än gjort. Om du ständigt möts av stängda dörrar och oförståelse från din omgivning, eller för den delen blir tagen som en knäppskalle, är det inte alls lätt att förstå att man har sin plats i "livets stora cirkel" också.
Jag har pratat om den tecknade barn-serien Arthur förr och därför väljer jag att ta hjälp av den igen. Jag känner mig lite som George i avsnittet The Silent treatment (Här är del 1 och del 2.) stundtals och har känt mig så otaliga gånger i det förflutna. Av någon anledning har jag svårt för att visa mig och många gånger känns det som att folk glömmer att jag också befinner mig i ett rum. Jag vet att jag är konstig och inte som andra och inte social för fem öre heller för den delen! Jag har aldrig varit den som gjort särskilt mycket väsen av sig och för mycket uppmärksamhet skrämmer mig. Däremote betyder det otroligt mycket bara att folk hör av sig och säger hej oftast och än mer att de sätter sig ner och vill prata med mig.
Av erfarenhet vet jag att svenska skolor är dåliga på att uppmärksamma unga flickor. Det var aldrig någon som pratade med mig ordentligt och jag fick heller aldrig den stimulans som jag tror att jag behövde. Det och lite andra, specifika händelser, som jag har bakom mig som de som jag vill ska veta det känner till, har präglat mitt liv och den jag är. Jag vet att jag måste komma ur det och jag är på väg, men det gör ont att falla utan att ha folk omkring sig som tar emot och lär en gå igen som jag sagt tidigare. Det behöver, som sagt, inte vara så mycket. Jag blir väldigt glad bara någon väljer att prata med och lyssna på mig. Det betyder mer än någon kan ana! Att inte prata om sina känslor leder till stora missförstånd vilket det finns exempel på dels i mitt liv (Berörda vet!) och i avsnittet av Arthur jag hänvisade till ovan.

Och hjälp vad deprimerande mina inlägg varit på senaste tiden! Det kommer gladare när jag kommit ur känslan av att inte komma någonstans i min uppsats (och mitt liv).
Tack för att du läst i alla fall! De betyder mycket för mig även om jag är sämst på att visa det! =)